Ensam i Frankfurt, resa 1

Oj, de här bilderna har jag inte alls lagt upp. De är tagna för någon vecka sedan, under min första färd till Frankfurt på två år. Jag hade inte med min kamera och fotade inte mycket, någon känd byggnad här och var, med en mobilkamera. Här är die Oper, alltså Frankfurts gamla opera. Hit vill jag gå för att se något.

Vidare till Kaiserdom, en mastodontkyrka med mycket utsmyckningar. Jag gick inte in här.

Der Römer, Frankfurts rådhus. Här gick jag in! Eller, i turistbyrån för att be om en karta. Jag hade redan hunnit gå vilse tre gånger, något som underligt nog bara blev värre MED karta.

Frankfurt har blandat supermoderna byggnader med gammal tysk sniderikonst, och man har gjort det bra. Nytt och gammalt löper liksom sida vid sida på ett trevligt sätt.

Detta var nytt för mig. Spaghettiglass. Liksom. Måste pröva. Jag blev alldeles förtjust förfärad av den här skylten, men det verkar finnas lite överallt här. Men det är jättekonstigt.

Nytt igen. Jag gillar den här byggnaden. Jag har egentligen inte jättemånga roliga anekdoter att berätta om min första vistelse i Frankfurt, men min hemresa var desto mer dramatisk.
Jag sprang först fram och tillbaka mellan två tunnelbanestationer i jakt på någon som kunde hjälpa mig att förstå hur man fick ut rätt biljett till rätt tåg till rätt station ur rätt automat, men lyckades inte med det förrän efter en timma.
Efter en fruktförsäljare, två amerikanska turister, en förvirrad mamma med barn och en äldre gubbe, var det till sist en hemlös man som fick mig på rätt spår. Men nu har jag kläm på't.

Gastronomiska äventyr och Moritz' födelsedag

Först när jag flyttar till Tyskland börjar jag laga svensk mat. Och tysk mat, italiensk mat, franska quiche lorraines och andra internationella hopkok. Mitt intresse för matlagning och -ätning har fullkomligt exploderat och jag gör knappt annat än att bläddra bland läckra recept och provsmaka himmelska, hembakta tårtor. Fantastiskt. Vänta bara tills jag kommer hem till Sverige, då ska det bjudas på gourmetmiddag var dag!

Idag har vi firat Moritz födelsedag, med födelsedagsfrukost, paketöppning, tårtkalas och eldshow. Dessutom får barnen vara uppe extra sent idag, till klockan åtta. Vad länge sedan dessa tider känns för mig.

Mina bidrag till dagen bestod av en "hallonmoussetårta med chokladbrowniebotten" (ja, det är precis så jättegott som det låter) och ett kort uppträdande med poi. Åh, jag har längtat så efter att få elda, det var så trevligt att springa till Königstein och köpa lampolja för att äntligen få sätta eld på något, värmeljus undantaget.

I Tyskland äter man som sagt inte middag och jag försöker att anpassa mig till denna kulturskillnad. Men... JAG TYCKER SÅ MYCKET OM MIDDAG. Så jag hittas oftast vid spisen (är detta inte en klassisk kvinnoklyscha?) runt klockan sex, provsmakandes något som är varmt. Idag en helt ljuvlig tomatsås med färska grönsaker och pasta. Tårta och den aldrig sinande bratwurstströmmen bör kompenseras.

Får och nötglass

 

 

 

 

 

Hade någon frågat mig, för en månad sedan, om jag var sugen på att trava ut i skogen och klappa på får i fyra timmar, hade jag utan ett ögonblicks tvekan sagt ja. Efter en helg med glada och mycket energikrävande barn på bara mitt ansvar drog jag bara ett mycket djupt andetag innan vi gav oss ut på sagda strapats, äventyr. Men det var ju faktiskt jättetrevligt! Nog för att det är ansträngande att umgås med människor under 15 år, men det är också ganska roligt...

En lång cykeltur

09:30  Jag går ut genom dörren och cyklar iväg med kamera, böcker och vatten. Tänker cykla tills kvällsmat och för första gången på egen hand se mig omkring ordentligt här.

10:00  Anhalt 1. Gästhuset jag hittar på vägen (mitt i skogen, kändes det som) har inte öppnat än, vilket jag tycker är synd. Det är fortfarande ganska tidigt på morgonen och jag är jättesugen på te.

10:37  Anhalt 2. Här stannar jag för att äta ett äpple jag hittar (plockar olovligt) och sola lite. Det bästa med att cykla själv är att man kan ta sig vart man vill i vilken takt man känner för, och uppehålla sig var som helst så länge man önskar.

15:17  Anhalt 3. Här satt jag länge och skrev brev med dyrt brevpapper. Jag tycker så mycket om papper. Att se vackert papper väcker någon djupt inbyggd skaparlust hos mig, må det vara att skriva, riva, rita eller whatnot. Det har alltid varit så.

17:05  Anhalt 4. Jag hittar ännu en park och sätter mig där för att skriva igen.
 

17:17  Anhalt 5. Nu börjar jag bli hungrig och klockan är snart sex. Tanken från början var att äta lunch inne i Königstein, där jag köpte brevpapper, men i en affär impulsköpte jag 300 g mjölkchoklad och åt det istället. Jag sätter mig kort på en bänk och knaprar lite mer choklad medan jag präntar ner dagen i min dagbok, på tyska. Mycket bra övning. Härifrån är det också underbar utsikt, men jag kunde inte göra den rättvisa på kort, och visar därmed inte upp den här.

Bara bara fånga såpbubblor, bara bara säga helt fel sak

Åh, äntligen slutar det regna. Vi har blåst såpbubblor och ätit god middag för att fira detta! Och åkt på utflykt till ett gigantiskt köpcenter. Det har varit en väldigt trevlig dag, allt som allt. Imorgon är jag ledig större delen av dagen, och tänker ta min cykel och cykla iväg från frukost till middag. Oj, vad det ska bli fantastiskt.

Moritz börjar skolan och byn vallfärdar till kyrkan

I Tyskland får alla nya skolbarn en Schultüte - en gigantisk, fantasiprövande dekorerad strut där föräldrar och andra närstående stoppat i små gåvor. Dessa strutar tas med till dagens båda ceremonier - en i kyrkan och en i skolan.

Det är allmänt väldigt festligt och högtidligt, äldre klasser sjunger sånger speciellt komponerade för tillfället och vi anhöriga bjuds på vin och kakbuffé i pausen där barnen visas runt på skolan och träffar sina nya klasser.

Gisi gjorde en kopp kaffe till mig när vi båda var ganska slutkörda efter att ha sprungit hit och dit i grått väder, städat och utfodrat tusen hungriga barn. Jag tyckte att ljuset, koppen och det oplanerade hjärtat i skummet var fint.

Vi ses snart igen...

Det här var kvällen den tredje augusti, på min avskedspicnic i Slottsskogen, Göteborg. Jag är rädd att kameraarbetet var mycket oflitigt och bara några av er fastnade på bild, men jag är så glad att fått träffa er och riktigt säga hejdå på ett tag. Tänk, det kom goda vänner från så långt bort som Skövde, Linköping och Malmö! Tack så mycket.
Att ha er nära i hjärtat gör att det spelar mindre roll var vi alla befinner oss rent geografiskt, och det är en trevlig insikt när flera av er ger er av till avlägsna platser i många år... Karolina till Stockholm på tandläkarstudier och Kotka till Ungern för att bli läkare, till exempel! Eller Hanna till alla möjliga hörn i världen, i jakt på lingvistiska utmaningar under 12 månader! Lycka till, allihopa. Jag längtar efter att få se er igen!