Hochzeit in Düsseldorf

Vi var alltså i Düsseldorf under helgen, för att fira Konstantin (Matthias bror) och Constanze, som genomfört del två av giftermålet - den kyrkliga vigseln. I Tyskland går det nämligen till så att man först fixar det lagliga och pappriga borgerligt och travar sedan över till kyrkan och har ännu en ceremoni. Detta görs vanligen under samma dag och man firar med en dunderfest någonstans innan alla gästerna går hem. Conztanze och Konstantin delade upp sin vigsel i två datum - ett i somras och ett nu. Två fester och två vigslar, alltså.

Gisi och Dida, Konstantins och Mattias syster.

Mittemot kyrkan ligger restaurangen Der Arme Ritter (Fattiga Riddaren) och där serverades bröllopstårta, tusen andra kakor och bakelser samt kaffe.

Brudparet ska likna det riktiga, bruden hade samma frisyr och klänning som Constanze...

Från Der Arme Ritter vidare till vår slutstation och lokal för kvällens stora party - herrgården Le Cheval Blanc (Vita Hingsten) där många av gästerna (vi också) övernattade. Vi fick två lägenheter som var sammanlänkade med en hall, så att jag och de äldsta barnen delade en och föräldrarna samt Luise sov i den andra. Våra rum var super, vi hade till och med ett litet kök.

Och en spegel man kunde vinkla upp och ned.

Och ett sminkbord i sovrum nummer två.

Fastän vi inte var med på kvällsfesten (som varade till någonstans runt 05.00) hade vi en trevlig kväll, och jag som bad om lite kvällsmat av något slag (efter en stor middag med alla barn tidigare under kvällen) fick hela bröllopsmiddagen serverad av kypare på rummet...

Klockan är nu 16:57 och jag är fortfarande mätt sedan imorse, för det fanns en otroligt jätteläcker frukostbuffé som jag med schwung hjälpte till att tömma från borden under en timma eller så.

Sekt

Imorgon åker vi på bröllop i Düsseldorf! Brudparet får ett vinskåp i gåva av någon och alla gäster ska ta med sig varsin vinflaska med personlig etikett på, för att fylla nämnda skåp. Här är min!

Sekt är inte på tyska vad det är på svenska, här menar man bubbligt vin när man talar om trevliga sekter.

Fransk musik är i förbigående oftast bättre än tysk musik. Här är en låt av Carla Bruni som jag tycker om.

Morgon

Det är så overkligt jättehärligt att vistas i denna stad på morgonen! Allt är grön och gult, förutom bergen i horisonten, som alltid är blå. Nu har morgnarna fått höstluft, det är lite krispigare och doftar annorlunda. Jag gillar det.

"När är vi framme?"

Det har hänt mycket, men väldigt lite har jag fått med på kort. Jag är till exempel svenskalärare på en språkskola i Frankfurt, och elev på en språkskola i Königstein sedan drygt en vecka. I Frankfurt ska jag lära ut svenska, när vi har dragit upp en kurs. I Königstein pluggar jag tyska tillsammans med ett gäng andra au pairer, det är väldigt mysigt.

Har hälsat på vänner i Wiesbaden, varit febersjuk, lovat att ge symaskinslektioner i grannskapet, planerat inför de kommande veckornas resor hit och dit (Düsseldorf, Pisa, Berlin, Östersjön) och firat rubinbröllop. Bland annat. Och åkt häst och vagn igen, den här gången med barn!

Grejen med barn är att de inte riktigt vet vad de kan förvänta sig av en utflykt.
"VI SKA ÅKA HÄST OCH VAGN, VI SKA ÅKA HÄST OCH VAGN!! MALIN, VET DU VEM SOM SKA ÅKA HÄST OCH VAGN?! VI!" låter det innan utflykten.
".......när är vi framme? Det går ganska långsamt..." låter det fem minuter inpå sagda utflykt.

Haha.

¡Tenemos carnavales también!

Tredje dagen av festival! Ett låååångt karnivaltåg travade genom staden - det var hästar, får, traktorer, drillare, bönder, adelsfolk och drottningar, häxor och riddare och så vidare. Mycket festligt.

Sedan gick vi upp till borgen, som var något mer familjevänlig idag, där vi...

...sprang i hemliga tunnlar...

...lekte med mat...

...och tittade på utsikten. Konstigt, alla barn som hängde på muren och blickade ut över det ganska fantastiska landskapet skrek samma sak: "Titta, titta, jag ser SIMHALLEN, MAMMA!!!"

Vad är väl en bal på slottet... när här finns rock på borgen?

Det här var första natten på Königsteins "Burgfest", alltså en folkfestival som centreras kring den gamla borgruinen uppe på toppen av staden. Otroligt populärt bland ungdomar, det var totalt kaos vid insläppet. För att komma in behövde man först köa ett par hundra meter upp för bergsbacken (jag slapp detta och kunde trava direkt till nästa station, då killen framför i kön som av en händelse hade en extra biljett åt mig, himla tur) och sedan slåss med salongsberusade unga män för att kunna bli tilldelad ett band som angav om man var under 15, 16 eller över 18. Sedan skulle detta band kontrolleras i ytterligare en station och blev man godkänd slussades man vidare till en dam som kontrollerade väskor - sedan var man inne.

Såhär såg kön till bandkontrollen ut när vi lämnade borgen senare på kvällen, då höll de där lampstolparna på att vaja omkull av allt knuffande...

Innanför var det dock så mycket trevligare!

Dessa underbart trevliga IB-elever spenderade jag större delen av kvällen med, och fick prata engelska jättejättemycket. Det var väldigt avslappnande, till skillnad från alla grammatikregler och krångliga tempusformer i tyskan...

"Ättikan smakar ju gott!"

Precis; idag har jag kört häst och vagn, bokat flygresor och lärt mig saker om taoismen. Så underligt, ibland ter sig livet som en enda finurligt uttänkt serie av händelser förklädda som sammanträffanden. Igår kväll loggade jag in på Skype, hälsades av Lorenzo, en god vän som bor i Italien. Vi har inte setts på lite över ett år, och han bjöd ner mig till Pisa.

Jag gick, mest på skoj, in på Ryan Airs website - och hittar biljetter till Pisa för € 6,00. Det finns en tur-biljett och två retur-biljetter. Jag köper dessa biljetter och är alltså i Italien 1-4 oktober.

Medan Gisi och jag satt och pratade om det här, sa hon plötsligt: "Du, om vi inte skulle ta och skicka dig till Paris! Ska vi kolla upp det medsamma?" Varpå vi bokar en resa till Paris, fem dagar i början av december.

Till Berlin ska jag också resa, någon gång i mitten på oktober. Där hälsar jag på Lisa, som flyttat dit ner. Detta kom vi överens om ett par minuter efter att frankrikeresan var bokad.

Matthias sa igårkväll till mig att han enkelt kan ta med mig till holländska gränsen valfri helg, då en av företagets filialer ligger i närheten. Så jag ska alltså också till Holland. Alla dessa resor bestämda under loppet av knappt 16 timmar.

Och idag har jag som sagt varit ute och åkt vagn, också det en tillfällighet. Va, sa jag inte igår att jag skulle? Jo, och jag befann mig som avtalat på Rettershof klockan två, prick. Men då hade den trevliga gubben hunnit åka iväg mot borgen utan mig. Nå, jag blev inte så nedstämd över det, utan bestämde mig för att traska till postkontoret i Königstein istället. Jag tar inte den vägen jag brukar, utan tar av uppåt och hoppas att det ska finnas en väg till staden som för en gångs skull inte innebär mördarbacke på mördarbacke.

Jag svänger ett par gånger och kommer slutligen ut på en landsväg med vacker utsikt - Königstein ligger på andra sidan en ganska djup dal. På vägen kommer en spaniel glatt springandes mot mig, bakom den en kvinna på cykel, ett äldre gående på och... en häst med vagn! På denna väg jag på måfå valt möts jag av samma gubbe och blir återigen ombordbjuden.

Den här gången får jag köra!  Tjoho, det var jätteroligt och jag fick dra i tyglar och prata med hästen som heter Ikaros. På mitt nattuksbord här hemma ligger sedan några dagar, som av en händelse, en bok som handlar om Ikaros, den grekiska hjälten som flög mot solen.

Efter turen, som säkert varar en timma, är jag återigen på väg hem och går förbi en kyrkogård. Av någon anledning tycker jag om att vara på kyrkogårdar, så jag sätter mig på en bänk och läser en stund. Boken handlar om taoism och detta beskrivs med hjälp av samtal med och exempel kring Nalle Puh. Historia och filosofiska diskussioner blandat med honingsburkar, alltså.

Taoismen är ett vackert sätt att se tillvaron. En liknelse beskriver hur en taoist smakar på ättika och ler. "Så som taoisten ser det, uppstår surhet och bitterhet i ett människosinne som ingriper där det skulle låta bli, och som inte uppskattar tillvaron. Livet i sig själv är ljuvt, om man förstår och använder det för vad det är."

Vart jag än går, nya vänner jag får

Här hade jag verkligen inte tänkt hamna när jag gick ut genom dörren igår. Men det gjorde jag likväl. Hur?

Jo, jag gick ut på en promenad för att utforska staden lite och för att skriva ett brev. Bredvid en liten väg i skogen jag gick in i stod en stubbe som såg bekväm ut att sitta på, så jag satte mig där och började skriva. Efter en stund kom en häst gående och bakom hästen rullade en vagn med en gubbe på. Efter tre veckor av roliga möten med främmande människor här och var förvånade det mig föga att han bromsade in vagnen för att ta en liten pratstund. Det var en väldigt trevlig vithårig gubbe och han frågade mig om jag inte ville ha skjuts någonstans. Själv skulle han till Rettershof, där hästen hörde hemma - en gård med tillhörande stall, promenadvägar och restaurang, där jag varit på utflykt med barnen. Jag, som inte kan erinra mig att jag någonsin åkt häst och vagn, plockade snabbt ihop mina saker och hoppade upp bredvid honom på bänken, och så bar det av mot sagda gård. Föräldrar och andra som oroar sig för min hälsa: jag gör inte det här frekvent, åker med främmande människor alltså. Jag bedömde situationen som säker den här gången.

Vi hade en riktigt glad pratstund och imorgon sticker jag till Rettershof igen för att åka med honom och hästen till Königsteins berömda borg, där jag ännu inte varit. Spännande!

Jag dansar tango och förvånas på folkfest i Frankfurt

I söndags gjorde jag resa nummer två till Frankfurt. Anledning: museifestival. What?

Inte är väl det här ett museum? Nej, det här är ett grilltält. Ett av säkert hundra. Frankfurt sprudlade denna helg av dans, sång, mat och kultur av alla slag - alla stadens museum (alla säger jag, och de är många och av helt olika slag) hade öppet för allmänheten med roliga program och längs Main, floden som klyver staden i två, var hundratals tält och scener uppradade med allt från servering av krokodilkött och möjlighet att få sin hand spådd, till Wii-spel och jazzband.

Flammkuchen, huvudorsaken att gå och ställa sig i den här kön, är ett slags tunnbröd med olika fyllningar eller pålägg, ungefär som pizza. Det är väldigt gott och väldigt dyrt. En flammkaka, ungefär 30x40 cm, kostar här 9-16 euro. Eftersom jag redan provat på rätten en gång, satte jag kurs mot de afrikanska stånden där det såldes strutskött och krokodil, men det började regna något otroligt mycket och jag fick hoppa in i ett grekisk tält och beställa gyros istället. Jag vet fortfarande inte vad gyros är, men det smakade gott.

Svensk naturlakrits var mycket uppskattat. Jag som svensk var också mycket uppskattad. Den första jag pratade med på festivalen erbjöd mig ett arbete - som svenskalärare på en språkskola. Hur detta utvecklas vet jag inte, men vi har haft mailkorrespondens sedan dess. I ett annat tält, där man sålde väskor och kläder med kända tavelmotiv, träffade jag en tjej från Berlin, som lovade att skicka mig ett mail med tips om staden, eftersom jag åker dit om ett par veckor. Hon kände väl till Sverige, eftersom hennes före detta rumskamrat i Berlin var svensk. När jag skrev ner min mailadress blev hon alldeles förstummad - rumskamraten hette också Malin Bergqvist.

När kvällen var över och mina skor sedan länge dygnsura hade jag gått in i entrén på ett utav museerna, och det var för att söka skydd för regnet i väntan på en dansshow. Trots regnet utomhus fanns det tusen roliga saker att titta på (till exempel alla band som spelade), göra (till exempel alla danskurser) eller äta (till exempel antilopbiffar med bröd) och jag måste säga att en museifestival inte alls var en dum idé. Jag önskar att jag hade tagit med min kamera, istället för att fota med mobilen, för det fanns så otroligt mycket häftiga saker. Men ja.